Vi har alltid fascinerats av rummen där allting är perfekt. Du vet vilka vi menar. Där ljusinsläppet är kalkylerat och färgskalan går i en obruten, harmonisk linje från hallen in i sovrummet. Man kliver in, och man borde känna ett lugn. Men istället känner man... ingenting. Allt stämmer in i minsta detalj, ändå ekar det tomt. Ett hem behöver friktion för att man ska kunna andas i det. Det måste finnas något som utmanar, sådär lagom mycket.

Det var där Artiley började.

När vi kurerar vår samling letar vi inte efter motiv som snällt ska smälta in i bakgrunden. Vi vill åt ögonblicket under en middag när en gäst plötsligt tystnar. En mikropaus mitt i en mening. En blick som dröjer sig kvar vid väggen, fångad av en skugga inuti en djup valnötsram, av ett färgpigment som bär på sin egen tyngd. Därför tar vi fram verk med tillräckligt mycket integritet för att skapa en atmosfär, oavsett om de hänger i en avskalad våning eller tar plats bland överfulla bokhyllor och ärvda möbler fulla av historia.

Att fånga den närvaron kräver ett nästan absurt fokus på detaljerna. Men vi kan inte kompromissa med det. Vi vågar inte. Det får inte bli för säkert. Det måste få kännas.